När livet är besvärligt och vi inte klarar att hantera det som vi vill och tycker att vi borde så är det lätt att bli självkritisk. Vi klandrar oss själva för våra tillkortakommanden. Det är sällan till hjälp, utan vad som oftast händer är att självkänslan sjunker ytterligare. Den engelske psykologiprofessorn Paul Gilbert, som företräder det som kallas compassionfokuserad terapi, formulerar en motsatt hållning: ”dina problem är inte ditt fel”. Det kanske kan tyckas vara ett lättvindigt påstående, men det finns väldigt sakliga skäl för att det faktiskt är så. Vi vet att våra förutsättningar påverkas av de gener vi ärvt från våra föräldrar, och det genetiska arvet har vi ju definitivt inte valt själva.
Vi vet också att vi påverkas i väldigt hög grad av våra tidiga relationer. De som har haft turen att växa upp i en väv av trygga anknytningsrelationer kommer att bära med sig en inre trygghetskänsla genom livet, ha lättare att hantera svåra känslor utan att överväldigas, och ha lättare att be om och ta emot hjälp av andra. De är helt enkelt bättre rustade känslomässigt. Idag vet vi att de tidiga miljöerna till och med formar oss rent biologiskt eftersom en stor del av hjärnans utveckling sker efter födelsen och påverkas av den miljö vi befinner oss i. De som har mindre trygghet under uppväxten blir tvungna att utveckla strategier för att klara sig så bra det går, och de strategierna gör oftast vuxenlivet svårare och mindre tillfredställande. Lika lite som vi valt våra gener har vi valt vår uppväxtmiljö. Har vi haft tur och fått med oss mycket inre trygghet från de tidiga åren så är det inte vår förtjänst, är vi mindre lyckligt lottade så är det inte vårt fel.
En tredje aspekt som Paul Gilbert tar upp, och som är gemensam för alla människor är att våra hjärnor på vissa sätt är väldigt problematiska. Våra hjärnor är produkter av en lång evolution där egenskaper som bidragit till överlevnad förts vidare och förstärkts. Ett exempel på det är hur våra hjärnor genom evolutionen blivit designade att överskatta hot, och att alltid prioritera undvikandet av hot framför andra aspekter av livet. Låt oss titta på ett par exempel.
Tänk dig en kanin som mumsar på några goda blad i lugn och ro när det plötsligt prasslar till i det höga gräset. Den kommer att sluta äta och rusa därifrån, även om ljudet i nio fall av tio inte var något farligt alls. Den kanin som skulle tänka ”det brukar inte vara något farligt, jag struntar i det” blir troligen inte så långlivad. På samma sätt är det troligt att de av våra förfäder och förmödrar som var uppmärksamma på hot och agerade enligt principen ”better safe than sorry” faktiskt hade större chans att klara sig och föra generna vidare. Evolutionen har gynnat överlevnad, inte lycka.
Förutom att vi har hjärnor som är designade att prioritera sådant som kan utgöra hot så har vi också en förmåga att tänka och föreställa oss saker. Våra kreativa skallar och skapande förmåga har gjort oss till den dominerande art vi är, men en baksida av det är att när
hjärnans hotsystem väcks så kan vi också föreställa oss alla hemska saker som skulle kunna drabba oss, vilket i sin tur ytterligare förstärker känslan av hot. Vi ältar och oroar oss. Att det är så är inte vårt fel, det är en konsekvens av hur våra hjärnor är konstruerade, och våra hjärnor har vi inte designat själva. Det är inte vårt fel, men det är vårt ansvar att göra det bästa av de förutsättningar vi har. Det gör vi bäst från en plats av självacceptans och självmedkänsla, inte genom att slå oss själva i huvudet.
Jag har i denna text nämnt hjärnans hotsystem. I en kommande blogg kommer jag att gå in mer på de olika motivations- och känslosystemen i hjärnan som de beskrivs av Paul Gilbert. Jag kommer också att ha anledning att återkomma mer till temat självmedkänsla och hur den kan tränas.